Textning spelar en avgörande roll för att förbättra tittarupplevelsen genom att göra innehållet mer tillgängligt och förståeligt. De är särskilt värdefulla för personer med hörselnedsättning eftersom de gör det möjligt för dem att fullt ut njuta av filmer och program. Textning gör det också möjligt för tittare att se filmer på främmande språk utan att behöva vänta på en dubbad version, vilket ger bekvämligheten att njuta av nya släpp så snart de når bioduken.
På engelska kallas textning ofta antingen subtitles eller closed captioning. Termen closed captioning är vanligtvis markerad med en CC-ikon bredvid det stödda språket, vilket är vanligare i USA. Däremot används den enklare termen subtitles mer allmänt i Europa.
I verkligheten finns det ingen skillnad mellan stängda undertexter och vanliga undertexter, men det finns en vanlig missuppfattning på internet om att stängda undertexter skulle vara mer perfekta, vilket inte är sant.
Historik om termen ”closed captioning”
För att bättre förstå terminologin, låt oss titta tillbaka på historien om textning. Under den analoga tv-eran lades undertexterna direkt på videon, vilket skapade en enda, oskiljaktig bild. Denna metod saknade dock flexibilitet, så på 1980-talet började man arbeta på att förbättra textvisning. Ett nytt system utvecklades som sände undertexter på en separat kanal, vilket gjorde det möjligt för tv:n att kombinera två kanaler till en. Detta gjorde det möjligt att slå på och av undertexterna efter behov. Men på grund av komplexiteten i implementeringen blev detta system inte allmänt spritt.
Med framväxten av digitala videoformat kom en mer avancerad lösning. Codecs började stödja undertexter direkt inom videoströmmen. Detta innebar att undertexterna var inkluderade i videofilen och för att visa dem behövde man bara aktivera dem i inställningarna på tv:n eller videouppspelningsenheten. Dessutom gjorde digitala undertexter det möjligt att välja flera språkalternativ, som engelska och spanska, vilket gav tittarna friheten att välja sitt föredragna språk.
Eftersom dessa undertexter behövde aktiveras manuellt skapades termen closed captioning. Detta innebär att undertexterna finns men är dolda inom den digitala strömmen tills tittaren bestämmer sig för att aktivera dem. Termen blev populär i USA som slang för användarkontrollerade undertexter.
Nutida användning av undertexter
Även om det inte längre finns någon teknisk skillnad mellan stängda undertexter och vanliga undertexter, har den digitala eran förändrat hur undertexter används. Idag är det vanligt att filmer som spelats in på engelska erbjuder flera textningsspår på olika språk, vilket gör det enkelt för tittarna att välja sitt föredragna språk.
Automatiska undertexter är en nyare utveckling och skiljer sig från traditionellt studiotillverkade undertexter. Dessa genereras av servrar som använder programvara för att analysera filmens ljudspår och skapa undertexter i realtid. Eftersom dessa undertexter bara visas på begäran, faller de också under kategorin closed captioning. En märkbar nackdel med automatiska undertexter är den potentiella förekomsten av fel på grund av begränsningar i taligenkänning. För att hjälpa tittare att identifiera dem märks dessa undertexter ofta som automatiskt genererade.
4o mini
